Indie-dj:n jag aldrig slutat tala om

Ett bidrag till den viktiga prata om det-kampanjen.

–

Jag var en feministisk tjej som aldrig hade varit rädd för att hamna i bråk med någon av synth/pop/rock/fotbollskillarna med muggiga värderingar. Vid 14 läste jag Bang och Darling, försökte ta mig igenom ”Det andra könet” och skulle jämt påpeka ojämställdheten i det mesta. Nu var jag 18 och urfasandet ur puberteten hade filat bort de allra värsta aggrotendenserna. Studenten stundade och jag hade under våren hamnat i en relation med M, en småautistisk indie-dj som fixade gästlistor och visste alla efterfester i stan. Hans kompisar var ett roligt gäng musikintresserade humaniorastudenter och vi hängde runt i någon slags Håkan Hellström-romantisk sommaridyll. Bara det att M kunde bli så konstigt tyst ibland. Och arg. Att han ibland slängde ut mig ur sitt studentrum mitt i natten. Säga saker som att jag ”inte borde ha allt det där kladdet i ansiktet” och att jag inte borde vara så kaxig. Spärra upp sina jättestora babyblå ögon och stirra iskallt för att ibland (var det två, var det tre gånger?) boxa mig jättehårt i magen så att jag tappade andan. På ”skämt” alltså. Hans kompisar sa om vartannat att jag skulle ”säga ifrån” och att jag inte skulle ta det ”personligt” – det vara bara hans sätt. Han gjorde så mot alla. Sen ibland grät M över livet, konsten och kärleken – behövde mig, älskade och hatade mig precis som i vilken passionerad kärleksberättelse som helst. Mina känslor, värderingar, mitt så fragilt intakta självförtroende och min tro på människan, M och världen började allt eftersom dimmas och suddas i kanterna. Mixas, skakas, grötas ihop och vaporiseras. Var det jag eller världen som höll på att bli tokig?

M och jag var aldrig riktigt ihop, men så uppdagades det att han hade en tjej vid sidan om och min redan suddupplösa värld rämnade. Allt kändes smutsigt och lögnnystandet tedde sig ofantligt. När jag ställde M mot väggen spärrade han upp ögonen i illa undertäckt hot om vedergällning och slängde sedvanligen ut mig ur sitt studentrum. Jag tog kontakt med den andra tjejen för att se vad som faktiskt hade hänt. På caféets uteservering jämförde vi historier och sms och avslöjade en fullkomligt burlesk dubbelspelshistoria med dubbelsms, dubbelsex, dubbelsaknad, dubbla studentmottagningar, dubbelboxningar i magen, dubbelt allt! Vi bestämde oss för att hämnas och smed en plan där vi både skulle dyka upp på samma fest tillsammans; lismande och skrattande som nyfunna vänner. Det var nog så, vi tänkte inte gräva ner oss i detta hemska – det doftade av hägg och syren och vi hade precis tagit studenten. Sagt och gjort – vi genomförde vår festplan och dök upp hand i hand i parken och helvetet brakade fullt lös. Kompisarna ansåg att vi var ”osjysta” och tyckte att vi förstörde stämningen och M sprang rosenrasande hem. Vi tyckte folkölsfnissade att vi upprättat någon slags rättvisa.

Någon dag efteråt hoppades jag att M lugnat ned sig och frågade om vi kunde träffas så att han åtminstone fick en chans att förklara sig. Jag hade trots allt aldrig upphört att tycka om honom och ville ge honom en ärlig chans att förklara sig hjälpligt eller åtminstone att säga förlåt. M stod skamsen i studentrumsdörren och slängde armarna omkring mig. Jag var nere på spindellika 46 kilo då jag knappt förtärt annat än popcorn och hinkvis Earl Grey under den senaste tidens känslomässiga kaos, och försvann i hans starka armar. Vi grät tillsammans och höll om varandra utan att säga något. Jag kommer än idag inte ihåg allt vad han sa, bara att vår halvåriga relation aldrig känts så ärlig, antagligen för att jag visste att inget fanns att säga och allt var slut, finito, hej då, goodbye.

Vi la oss i studentrumssängen och tittade på Michael Cunningham’s ”The Hours” utan att jag lyckas snappa upp ett dyft av handlingen. Mitt inre var en hemsk känslococktail av vrede, sorg och utmattning. Vi grät och höll om varandra omvartannat. Delade under tystnad på några cigaretter i det öppna fönstret. Grät lite mer, ångrade och hatade. Någonstans mitt i allt det här får M lust att ha sex. Han börjar kyssas och smekas och jag förstår varken in eller ut. Menar han allvar? Kan han verkligen vara kåt mitt i allt detta? Jag säger nej, nej, nej och han fortsätter. Nej, nej, nej och drar mig undan men helt plötsligt är han under min sommarkorta kjol och inne i mig. Jag snyftar och gråter men min kropp ligger motståndslös kvar, uppgiven och utan vare sig styrka eller motståndskraft. Han använder inget våld och i min blurriga hjärna börjar jag efter ett tag inse att detta är sista gången vi kommer ha sex och börjar hjälpligt spela med för att göra allt värre än vad det redan är.

Efter detta är det svart på minnen tills jag sitter gråtande på trappen till mitt hus. Jag röker och dricker te. Ibland pillar jag in något popcorn i munnen. Där och då slås jag aldrig av att jag skulle kunna blivit utsatt för ett övergrepp, kanske blivit våldtagen. Där och då har jag än viktigare saker att lägga min tid och tankeenergi på. Lappa ihop mitt jag och min värld till exempel. Utan dem finns inget att hänga upp vare sig förståelse, förlåtelse, analys eller handling på.

Parallelltjejen och M fortsatte sitt förhållande i vilket M blir alltmer våldsam. Det hela resulterar slutligen i polisanmälan med fällande dom och böter på 12 000 kronor. Rättprocessen igenom ifrågasätter M:s kompisar tjejen starkt men ingen dyker upp på rättegången för att höra de utomstående vittnena. Jag själv blev ”partyförstöraren” som vägrade gå hem från festen för att M råkade vara där men kanske framförallt för att jag aldrig undlät mig att inte prata om det allt det obekväma.

En drucken London-natt åtta år senare sa en av M:s kompisar förlåt. För vad visste han inte riktigt.